Storebror FRA...

Så går sången.

Jag har inte läst hela grundlagen, jag har studerat delar av den på högskolan men inte hela. Jag har dock total tillit till att den när den konstruerades skrevs av människor fulla av kritiskt tänkande och som var medvetna om att staten är vad vi gör den till. Än så länge är staten bestående av människor som kan om de vill välja att inte agera som de blir ombedda att göra å statens vägnar. Militären kan ordervägra om det anser att det är moraliskt fel, vi kan begå civil olydnad om vi anser att konsekvensen är värd att ta.

Kommer det att se likadant ut om 10, 20 eller kanske 40 år? Håller vårt kritiska tänkande på att utarmas? Läste i dagens SvD, ingen tidning jag läser allt för ofta lyckligtvis, en krönikör som diskuterade ämnet säkerhet mot personlig integritet.

Det förslag som lagrådet nu har godkänt diskuterades, krönikören ställde det mot hur det ser ut i dagens USA. Amerika är et land där prioriteten av högt agad är att fånga alla som är, kan vara, kan ha varit eller kan komma att bli terrorister och helst låsa in dem utan prövning, Trotts detta har man i det landet en möjlighet att överprova beslut om att lägga sig i människors tillvaro. Man kan alltså överklaga buggningstillstånd och man kan kräva ersättning i viss mån om man blivit utsatt för kränkningen på för tunna grunder. Det finns begränsningar i vem och varför kontroll av elektronisk post och telekommunikation får förekomma. De flesta svenskar anser nog att vi i Sverige är mer civiliserade än amerikanerna, de flesta länder anser sig nog vara mer civiliserade än alla andra oavsett om det är sant eller inte, trotts det ska vi nu utan alt för stor debatt tillåta den svenska riksdagen och regeringen att driva igenom lagförslag som helt och hållet sliter hål på vår rättstrygghet.

I den lagrådsremiss som ”godkänts” finns det ingen möjlighet till överklagan eller överprövning, det finns inget som säger att FRA ska kunna granskas av någon annan än en ditsatt chef för enheten som ska ha juridisk kompetens.

Hur kommer det sig då att de land i världen som går i fronten för kriget mot terrorism, de land som skapade det kriget, de land som många anser ha tappat all rim och reson helt plötsligt har en större trygghet för sina medborgare än vad vi snart kommer att ha?

En valig invändning är men det är ju bara trafik till och från Sverige som ska granska genom FRAs spionmaskin? Vist å är det, men Internet kallas intet för en gränslös värld utan anledning. Mitt hotmailkonto ligger inte på en server i Sverige, följaktligen kommer all min mailtrafik att passera ut och in igen genom Sverige och därmed vara helt okej villebråd för Pojkarna och flickorna på FRA att granska.

Jag har inte för avsikt att begå terrorbrott, trivs ganska bra med det demokratiska statskick vi påstås ha. Däremot vill jag inte att någon annan ska läsa min mail. Vi måste se detta ur ett bredare perspektiv, ja vist de kan förhindra brott. Det är helt sant även om jag är övertygad att man överdriver fördelarna med det. Men till vilket pris?

När kommer staten att förvandlas från att vara någonting bestående av individer som styr ett gemensamt samhälle till att bli en stat där staten styrs av ett fåtal med information? Information är och kommer alltid att förbli makt. Vill vi ge den makten till ett fåtal individer utan att de granskas?

Filmen V för vendetta är en ganska bra bild över vart det kan leda, ingen kan påstå att det kommer hända över en natt. Men faktum är att så länge vi låter vår egen rädsla kontrollera oss och inte vi den så kommer vi spela människor med mindre bra avsikter i händerna.

Hela poängen med terror är att vi i vår rädsla ska konsumera oss själva, jag menar varför förgöra oss, när vi kan göra det själva. Varför ska de som så önskar med våld avskaffa vår rättstrygghet, vår demokrati, vår tillit till varandra och hela vårt statsskick när vi så glatt gör det åt dem? Terroristerna har redan vunnit, vi gör deras jobb åt dem för vi är så rädda för dem.

Jag dör hellre i ett terrordåd i en fri värld än att överleva tills jag fyller hundra i en värld som inte längre är en demokrati eller rättsstat.

Peace love and demokrati

Runaway

Dagens blogginlägg kommer att sakna politiska kommentarer och trividutter, så är det de du söker skippa att läsa detta inlägg.

Idag är en sån där dag när vissa saker slår än. Ja alltså ingen som rent fysiskt klipper till än utan mer en mental uppenbarelse. Jag klarade av det! Jag lyckades idag äntligen ta mig till min pappas grav. Han dog för fem år sedan och har inte klarat av att besöka den förens nu. Precis som jag stod där så insåg jag plötslig hur skört livet är. Jag menar det var jag och flera hundra döda människor. Plötsligt lär man sig att uppskatta sin puls även om den är svag.

Ne men när det plötsligt slår än att det man sysslar med är ganska trivialt ändå. På morgonen hade jag ångest utan dess like över att jag skulle få in min sista tenta för denna omgång. Två timmar senare är det liksom ingenting. Våra liv är ganska korta och ändå så spenderar vi en stor del av den tiden åt att fundera över vad vi inte lyckats med, hänger du med? Varför är vi arga, ledsna och sura och hatiska? Snacka om slöseri med tid! När vi skulle kunna vara glada och njuta av den tid vi har.

Har bara känt idag att jag vill rymma… lite så där som man gör när man har fått nog av sin familj i typ 10 års åldern och packar en morot och lite saft och säger att man ska rymma. Nu när jag är 22 skulle jag dock vilja göra det på riktigt. Packa en stor väska ta min nalle i handen och bara rymma från allt vad det heter att vara vuxen. Rymma från det att jag måste skaffa mig ett nytt jobb, att jag måste hitta en lägenhet att betala räkningarna, att snacka med folk jag egentligen inte vill osv.

Har i vilket fall som helst bestämt mig för att 2007 ska bli utrensningens år. Jag ska leva livet! Jag ska rensa ut bland mina grejer (behöver du möbler hojta till), i min livsstil, i mitt engagemang osv. Allt ska rensas jag ska till och med rensa ut min telefonbok och min msn lista… Så är du min vän och vill vara kvar är det bäst att du hör av dig snart. Jag ska lägga min tid med Jonathan bakom mig. Precis när jag hade bestämt mig för det fick jag ett bakslag och började sakna honom en massa men nu har jag raderat alla mess, hans adress, nummer, msn och qx från alla mina listor. Någonting jag borde ha gjort samma stund som det tog slut.

Fick reda på att min syster flyttat tillbaka till Sverige igen, hon har alltså flyttat tillbaka till Stockholm från New York… Hon hade ju kunna säga till innan så hade jag kunna ta hennes lägenhet istället *hallå*. Men jag antar att det hade varit lite för lätt och hur skoj vore livet om det var lätt?

Ska jobba imorgon med större barn på högstadiet. Kommer med min normala tur troligen hamna i en klass åtta som ska ha sexualundervisning. Hoppas att jag slipper eleverna med rakblad i öronen. Jobbade en gång i en klass i norra stockholm, det första jag ser när jag kommer in i klassrummet är en tjej med riktiga rakblad hängandes i ståltråd från öronen. Det är då man bara snällt ber den eleven att inte skaka på huvudet under lektionen...

Jag vill tatuera mig, jag vet vart, jag vet vad jag vill ha med men inte hur. Har också bestämt mig för att pierca mig i ögonbrynet och kanske i läppen. Ja och sen ska jag ta hål i ett öra, men det tror jag bara e snyggt om jag har riktigt kort hår så jag är inte helt hundra på den ännu. Jag kommer att se ut som en levande nåldyna efter detta år är över. Till det ska då också nämnas att jag är livrädd för sprutor och nålar generellt det kommer att bli skitkul.

Okej lite politik blir det ändå… Läste att Fredrik F inte får köpa salladsbaren tillsammans med Dominica. Det tycker jag e jätte tråkigt, jag som planerade att söka jobb där nu när jag ska flytta ned.

Peace love and dödsångest

Varning varning tentaperiod pågår

Just nu har jag två tentor som ska vara inlämnade så det finns risk att min blogg inte kommer att se en uppdatering innan onsdag kväll. Hoppas att ni överlever!


Peace love and tentamen

Barn, barn underbara barn

Jag har tagit lite extratimmar nu på mitt gamla arbete som lärarvikarie. Det var ca 10 månader sedan jag sist hade en klass, gissa om man har blivit ringrostig. Har nu jobbat två dagar och det känns, det känns överallt. Kom hem idag och skulle berätta nått till min kompis som jag bor med, efter en stund tittar hon bedjande på mig och säger ”du barnen har gått hem du behöver inte skrika”. Jag somnar sittandes framför tv:n. Fördelen är att jag åtminstone är trött om nätterna. Ibland undrade jag idag om jag var mest polis eller lärare, en kravallutrustning hade inte suttit fel heller, tre slagsmål och ett antal kastade sudden lämnar spår.

För er som alltid undrat vad som egentligen händer i det där lärarrummet kan jag meddela att det är mer än man kan tro. Har aldrig vart på en arbetsplats som det skvallras så mycket på som i en skola. Om föräldrar, om elever, om de lärare som inte råkar vara där. Det är väldigt spännande att lyssna på, man får perspektiv på saker. För er som inbillade er att era lärare snackade skit om er, ni hade så rätt så.

Jag är dock på det klara med att finns det en arbetsgrupp som är underskattad i denna värld är det lärare, konsten att inspirera barn är verkligen ingen barnlek. Jag försökte få mina treor att göra ett grupparbete idag, de flesta jag gått i skolan med har alltid tyckt att grupparbeten under hyfsat eget ansvar är rätt skoj. Helt plötsligt sitter det 16 elever och säger nej vi vill inte… Samtliga med armarna i kors och sura miner. Hur hände de liksom, vart gick det fel?

Började chatta med en mycket intressant prick idag, ibland händer de liksom att man träffar på någon som man har saker gemensamt med men ändå tycker det är skoj att snacka med. Vi kan kalla henne för Creepy bruden. Det är sällan jag finner kvinnor spännande, men hon verkar spännande som person. Så nu var hon nämnd här i bloggen med.

Jag har funderat mer på det där med energimärkning som jag bloggade om för ett par dagar sedan. Vi är ena hejare på att märka saker med svanar och blommor och liknande saker men varför har vi så svårt att ta till oss tillexempel det lilla gröna lövet som symbol för helt vegetariska produkter? Okej jag är inte vegetarian, men jag bor med en, de är ju rena mardrömmen att handla. Vad än som ska köpas får man ägna en halvtimme åt varje produkt för att tyda innehållet. Visserligen har jag blivit en hejare på detta med ämnen och E koder, ja och sen har jag slutat att äta vissa saker också. Vissa saker mår man bäst av att inte läsa innehållet på så är det bara. Inte för att jag är blödig på nått vis. Jag vet att kött är djur men vissa beskrivningar är direkt osmakliga.

Nu blev det sidospår igen, jo det jag tänkte skriva om var just detta med energimärkning. Klimat är ju populärt just nu och ska vi göra nått åt det så är energikonsumtionen en viktig faktor särskilt användningen av fossila bränslen. Borde man inte då kunna märka exempelvis matvaror med ett energital? Så här mycket energi har förbrukats för att tillverka denna produkt.

Dels så skulle det tvinga tillverkarna att minska sin konsumtion av el vid själva tillverkningens processen men framförallt skulle det mycket tydligare synas hur otroligt klimatfientligt det är med transporter.

Jag som marknadsliberal tycker att det är vi som konsumenter som bär ansvaret för att göra nått åt den situation vi satt oss i, eller ja snarare den situation som våra föräldrar satt oss i, med det ansvaret på oss kan vi inte skylla på andra. Vi kan inte skylla på staten, på företagen eller på grannen. Om man börjar energimärka så är det upp till oss att säga antingen så tycker jag det är så pass viktigt att våra barnbarn inte tvunget måste skaffa sig simhud mellan tårna för att överleva att jag är beredd att betala några kronor extra, eller att säga nej jag har inte lust att betala för jag bryr mig inte. Men med en direkt energimärkning ser vi skillnaden och vi vet vad det betyder och vad den betydelsen har för konsekvenser. Vist krav och svanmärkta produkter är bra, det är dock väldigt svårt att direkt koppla det till vad det påverkar och hur det i sin tur kommer att påverka oss i framtiden.

Mer enerigmärkning helt enkelt, kundmedvetenhet och personligt ansvar!

Dagens lärdomar är ska du bli lärare utbilda dig först till polis och skaffa kravallutrustning. Hittar du trevliga människor var rädd om dem och ska vi rädda värden krävs det att både du och jag börjar med vårt eget handlande, i dubbel bemärkelse, för att det ska förändras.

Peace love and kravallutrustning

Konsten att vara arbetslös

Jag har blivit reducerad till en handlingsplan. Allt jag är och allt jag vill bli är nu mera endast en handlingsplan. Människor jag känner brukar hävda att det är myndigheter som arbetsförmedlingen och a-kassan som gör att det fortfarande finns folk som röstar på det socialistiska blocket. Jag vet inte hur de har kommit fram till den insikten, personligen så glider jag bara längre och längre ut på högerkanten för var dag som går av min arbetslöshet och varje möte med systemet.

Jag har nu intagit ståndpunkten att Sverige bara behöver en social myndighet, en enda myndighet som tar hand om arbetslösa, sjuka, människor med barn, de utan barn, de som inte kan få barn och de som tror att de är barn. Ett system där vi har en grundersättning för att vara sjuk, arbetslös mm. Utöver det får var och en sedan ha privata alternativ som extra a-kassa och andra försäkringar. Vi har inte statliga hemförsäkringar, tack och lov, varför ska vi ha en statlig extra arbetslöshetsförsäkring? Grunden ska vara att alla människor har rätten till ett tryggt socialt skyddsnät som staten och vi som människor i staten gemensamt bekostar och fördelar men som vi har det idag är det ju löjligt. Idag har jag också fått lära mig att vad du än gör, försök inte göra nått åt din situation i alla fall inte om det inte ryms inom ramen för myndighetens sätt att tänka.

Jag förklarade för min handläggare, när hon frågade om jag hade planer på att studera, att jag just nu håller på att plugga 10p distans för att jag ska kunna få studiestöd om jag väljer att plugga igen till hösten. Kvinnan tittar då bestört på mig och säger ”har du meddelat detta till alfakassan?”. Lite tvekande svarar jag att det har jag nog inte. Då förklarar hon för mig att jag troligen inte kan få alfakassa om jag studerar trotts att jag söker arbete på heltid. Hur i hela fridens namn ska man då kunna utbilda sig vidare för att i framtiden faktiskt kunna få ett arbete och inte behöva vara arbetssökande? Framförallt hur ska man kunna söka jobb och vara arbetslös samtidigt som man försöker kompetensutvecklar sig? Jag säger bara en sak, don´t mess with the mighty myndighet arbetsförmedlingen.

Inspirerad av mitt möte med denna inflytelserika, i alla falla över mitt liv, myndighet gick jag sedan till huset bredvid för att ta reda på vad i kommunalvuxenutbildningsväg Huddinge kommun kan erbjuda. Min första fråga var ”finns det distansutbildningar på komvux?”. Kvinnan vid disken tittar skeppiskt på mig och frågar ”du menar sådana man läser via Internet”. Varför det då infan sig en väldigt stor lust att replikera med "nä då de går bra handskrivet och brevledes också" låter jag vara osagt, jag behärskade mig, det gäller att se utmaningarna i det lilla. De visar sig att det inte finns några nationella komvux kurser utan att det bara finns kommunalt. Så i valfrihetens land Sverige måste du antingen bestämma dig när du är 15 för vad du ska göra resten av ditt liv eller bosätta dig på en och samma plats under en längre tid ingen plats för att flytta här inte. Vore de inte en ganska god idé att ha någon slags nationell samordning så att du faktiskt skulle kunna flytta mitt i terminen utan att för det behöva försaka alla dina framtidsplaner? Men varför göra det lätt *suck*?

Nu ska jag ta och ringa den ensamma lilla sjuklingen i forsmark och försöka muntra upp honom, utan att allt för spydigt påpeka att jag nu också efter vår träff är en smula sjuk…

Peace lova and kommunal vuxenutbildning

Katastrofer på många vis

Jag ska till arbetsförmedlingen. Imorron ska jag äntligen få uppleva hur det är att nå nästa nivå i sin kontakt med denna stora myndighet. Förra gången tappade jag humöret efter vårt första möte och skickade ett mail på ca en A4 där jag vänligt men bestämt och mycket politiskt korrekt bad dem dra åt helvete. Jag är ännu idag inte helt säker på att de förstod att det var de jag bad dem om? För det enda svar jag fick var nått i stil med att de önskade mig lycka till.

Men för två veckor sedan var jag så tvungen att göra ett nytt försök denna gång gick det lite bättre, även om jag är rätt säker på att det berodde på att jag hade mognat som person på dessa tre år mer än att de hade förändrats och imorron ska jag nu alltså få se nästa nivå. Jag ska träffa en handläggare för att utreda vad arbetsförmedlingen kan göra för MIG. Gud förbjuder att de faktiskt skulle kunna hjälpa mig med ett jobb? Jag har fyllt i ett frågeformulär på 10 sidor varav en behandlar just detta med arbete, resterande sidor handlar om utbildning och ev. bidrag jag kan vara intresserad av.

Läste på Dn.se igår att Danielsson inte klarar mer, stackars liten inte nog med att han nu blivit ertappad med att ljuga den stora stygga ”media eliten” vill inte glömma det. Tycker ändå att det är en smula oförskämt av honom. Han ljuger om vad han och hans chef sysslade med på dagen för en av de största katastroferna i modern tid, sen har han mage att tycka synd om sig själv? Vem ska tycka synd om alla de som förlorade någon och vill ha svar men nu måste uppleva allt ännu en gång för att han inte kunde vara ärlig första gången.

Det här med katastrofer är inte de socialdemokratiska regeringarnas starkaste gren. Vi ska väl inte ropa hej ännu då vi inte sett vad den borgerliga regeringen går för i liknande lägen. Samtidigt har (s) misslyckats med de två största katastroferna de senaste 20 åren. En gång är ingen gång sägs det även om jag kan tycka att Estonia var någonting, men lärde man sig inget?

Apropå Estonia, nu verkar det som att det finns fler hundar begravna även där?

Gick en sväng på stan idag, de började snöa och det var så vackert när alla dessa vita stor flingor singlade ned mot marken i ljuset av stan. Det är förmodligen vackert men att de sedan inträffade efter att jag vart och skrivit på årsredovisningen för Luf Storstockholm gjorde det hela ännu bättre eller kanske mig äntligen avslappnad. Nu är jag av med det så att säga, liberalismen i Stockholm va aldrig min grej. Jag kommer troligen alltid att vara liberal, men efter ett års politiskt engagemang bland stockholmsliberaler så har mycket av min tro på politiken runnit ut i, ja, rännstenen. Jag har beslutat mig för att ta PAUS i mitt liv, inte från livet i sig för så lyckosam är ingen av oss att vi kan pausa det utan bara från politiken. Jag kommer nog aldrig kunna sluta tycka saker om saker men jag ska efter sju års engagemang i organiserad politik är det kanske dags att se om man kan klara sig utan det. Så 2007 blir ett år i paus.

Jag hade hoppats på att få träffa Micke imorron men icke då, han gick och blev sjuk. Det tyckte jag var mycket trist nu hoppas jag bara att jag håller mig frisk. Ska ju jobba ons-fre med de små liven i skolan igen. Hoppa bara de inte häftar mig i benet igen, gjorde så himla ont sist. För att inte tala om de som försökte tända eld på klassrummet, är inte barn gulliga så säg…

Dagens konklusion undvik våldsamma barn med häftapparater de kan bara sluta på ett sätt, illa för dig. Hellre häftklamrar i benet än besök på arbetsförmedlingen? Danielsson skulle kunna söka till skådespelarlinjen utan problem med sin snyfthistoria, för synd om honom är det inte och sist men inte minst se till att ha koll på vilken regering landet har innan det inträffar nationella katastrofer. Så slipper vi återuppleva dem tio, tjugo eller trettio år senare igen.

Peace, love and katastrofkommission

Currykyckling och fredagsmys

Min fredag va så bra som bara en fredag kan vara. Okej nu när man inte arbetar så mycket så är de flesta dagar rätt slappa, men den var bra på ett speciellt vis. Vid 17 tiden hämtade jag upp Micke på stationen vi va och handlade, lagade kyckling i curry... Hmm curry gegga är nog det bästa ordet att beskriva det hela med. Sen spenderade vi kvällen bara mysandes bland annat kollandes på Let´s dance. Det var länge sedan jag kände mig så trygg och avslappnad men någon. Att jag sen fick vakna upp med hans söta plyte mittemot mitt gjorde mig ju inte mindre lycklig. Kort sagt en bra fredag och lördag.

Det här med Schlager slutar aldrig att förundra mig, eller rättare sagt vissa människors totala fascination för det. Jag erkänner jag är homosexuell och jag gillar inte schlager, här brukar de flesta höja minst ett ögonbryn och sedan utbrista ”är det ens möjligt”, det är inte så mycket musiken jag ogillar som hysterin runtomkring. För att vara en tävling som handlar om musik har den kommit att handla förvånansvärt lite om just musik och väldigt mycket om vem som har vad och vart, vem som hade den bästa showen, numret osv. osv. Sen detta med att det istället för att vara en tävling, vid ett tillfälle med ett hyfsat kvalitativt innehåll ska vara en cirkus runt halva Sverige med ett innehåll som knappt under all kritik kan kallas för musik tycker jag är lite tragiskt. Hmm och sen undrar de varför inte ens den förra kulturministern betalade tv-licensen? Gör nått vettigt med pengarna så kanske människor blir villigare att betala? Det är klart för vissa människor är denna period varje år som en religiös högtid, olyckligtvis råkar många av dessa människor finnas i min bekantskapskrets... Jag måste skaffa fler heterovänner *suck*

Apropå halvreligiösa tillställningar, jag blev så lessen och besviken nu när det italienska fotbollsförbundet beslutat sig för att under en tid göra uppehåll i allt det italienska ligaspelet. Det är bra att de på nått vis adresserar problemet med våldet inom fotbollen, samtidigt chockerande att det inte hände nått redan efter det första dödsoffret. Frågan är vart allt detta våld kommer ifrån? Det gynnar ju knappast klubbarna, inte spelarna och absolut inte oss riktiga fotbollsälskare som aldrig skulle drömma om att ta till våld (dvs De flesta av oss). Jag är och har alltid själv varit en hängiven AIKare, och därmed också tillhört supporterskaran till en av de klubbar som drabbats värst av vissa medlemmars förkärlek för våldet. Jag minns att jag i skolan alltid vägrade att bli fotograferad med mitt lags supportrar när det var dags för skolböcker och liknande. Har aldrig vart någon större fantast av rakade skallar, stora hakors tatueringar eller liknande. Frågan är vad man kan göra åt det? Alla har rätt att älska ett lag, att älska en sport? men vad kan vi göra för att inte dessa mest våldsbenägna eller de som förstör klubbens namn mest ska synas höras och framförallt hålla sig borta från motståndarnas supportrar? jag menar om jag gå och kollar på en match så gör jag det för att se på fotbollen, ja och spelarna så klart, inte för att jag egentligen bryr mig om det andra lagets supportrar? Framförallt så blir ju inte en matchförlust en mindre förlust för att jag efter matchen går och spöar upp någon som hejade på det vinnande laget? Eller har jag missat nått?

Dagens konklusion sport ska vara roligt och man visar sitt lag mest kärlek genom att heja på dem och inte genom att skada andra, schlager är bäst i små och kvalitativa doser och fredagar är bäst spenderade med kyckling och i Mickars sällskap.

Peace love and fotbollsfanatism!

Klimatförändringar

Ja då kändes det som att det var dags att ta tag i detta med bloggandet igen. Varje gång jag funderar på att skriva så tänker jag tanken ”vem tusan bryr sig om vad jag tycker” men sen kommer jag ju på att jag hela dagarna går runt och kommenterar och yttrar mig över saker utan att fråga om andra i min omgivning vill höra kommentarerna. Jag antar att det bara känns annorlunda i organiserad form.

2007 var då här, en månad har gått och det känns som vanligt. Idag (20070202) lägger en stor bunt med FN sändebud och delegater sista handen över klimatrapporten 2007, som enligt Naturskyddsföreningen spås, eller ja spå är väl att at i då de sett den innan, bli ytterligare en i raden av larmrapporter.

Dagens Nyheter skriver idag på sin hemsida

”Sverige kan inte lösa klimatproblemet på egen hand, men det gäller även om vi skulle byta ut inhemska åtgärder mot investeringar i Indien och Kina. Investeringarna i olika klimatpolitiska åtgärder i Sverige är ofta lönsamma i sig. Om vi satsade dessa resurser i Kina skulle de knappt märkas där. Sverige har som litet land begränsad förmåga att påverka de direkta utsläppen av växthusgaser vare sig vi gör det i Sverige eller Kina.”

Nä att Sverige inte kan lösa alla världens problem kan för vissa komma som en överraskning, men för de flesta av oss låter det rätt rimligt. Det jag blir lite irriterad på är att vi alltid väljer att se det ur just det perspektivet. Okej vi kan inte rädda världen på egen hand, då finns det troligen inget vi kan göra. För har den allsmäktiga nationen Sverige ingen lösning kan ingen annan heller ha det. Varför ställer vi oss istället inte frågan ”vad kan vi göra?”.

Vi diskuterar sällan det faktum att vi genom att minska våra utsläpp om än så lite bidrar till den större bilden. Vi diskuterar inte hur våra privata investeringar påverkar företag. Om vi som småsparare väljer att dumpa våra aktier i tillverkningsindustri som tycker att det är lättare att skeppa fabrikerna till Asien än att göra tillverkningen ren ja då kommer vi så småningom att tvinga fram en förändring. Om vi som konsumenter säger nej jag vill inte köpa denna produkt för att jag anser att den har tillverkats under förhållanden som förstör vår miljö i allmänhet och den direkta närmiljön för vissa människor i synnerhet ja då kommer företagen att fundera. Många på vänsterkanten börjar då yla direkt ”men alla är inte miljonärer” nej det är sant för hade vi vart de hade vi väl inte gnällt! Men även människor utan fett med pengar handlar, även människor som inte är miljonärer sparar och investerarpengar.

Som liberal är det alltid en balansgång över vad staten ska göra och vad individer ska göra. Det handlar om makt, människors makt över sin egen vardag. Vi har inte direkt demokrati men genom att flytta besluten till konsumenten istället för staten så skapar vi mer direkt demokrati än innan. För både staten och marknaden är samma sak, de är människorna bakom som utgör dem. Staten är ingen stor abstrakt kollos det är människor, människor som visserligen get bor delar av sitt inflytande till de folkvalda, men fortfarande människor. Marknaden lika så fast där har vi inflytande och våra handlingar påverkar. Handlingar som också ger resultat.

Så dagens konklusion, jo det har sin poäng att konstatera att världen förändras och att lyssna på alla larmrapporter. Men det spelar ingen roll hur många rapporter vi tar del av om vi inte blir kreativa och försöker fundera ut vad vi kan göra. Till dess vi har kommit på den slutgiltiga lösningen får vi helt enkelt hålla tillgodo med det vi har idag konsumentmakt. Vi har miljömärkta varor men varför kräver inte vi som konsumenter energimärkning på produkter, vad har det kostat i energi att tillverka denna produkt? Varför kräver vi inte tydligare transportmärkning? Hur mycket koldioxid har denna bit kött släppt ut på vägen till kyldisken och genast blir kanske inte priset på den biffen som kommer från gården i bygden så orimligt högt?

Peace love and klimatförändring