Om två ja kanske tre hundra år...

Om två ja kanske tre hundra år ja då kommer människor att vara lyckliga… Det är en replik ur Tjechov´s tre systrar. Jag spenderade nämligen en kväll här i veckan åt att gå på teaterhögskolans sistaårselevers uppsättning av just tre systrar, lite statsfinansierad kultur är aldrig fel. Meddans vi satt där i den mörka salongen och njöt av en hel del helt underbara rolltolkningar, som exempel bara den underbara fastern i läderkläder och en kommentar och attityd till allt, eller den lilla kommuntjänstemannen som så riktigt påpekar att papper finns för att papper ska skrivas på och ingenting annat, så kunde jag inte låta bli att också reflektera över just denna återkommande replik över framtiden och människors lycka.

Hur skapar vi morgondagens samhälle. Hur många gånger har vi inte hört den trötta politiska klyschan det är ungdomen som bygger morgondagens samhälle. Vart finns de nya idéerna vart finns viljan att testa att våga prova? För er som följer min blogg så vet ni att jag här i veckan också kastade ut en fråga till min vän Johanna Nylander om jämställdhet och om föräldraförsäkring. Det var inte försäkringen i sig jag egentligen var intresserad av utan mer en diskussion om vad ett jämställt eller som jag föredrar att kalla det ett jämlikt samhäll får kosta?

”100 procents ersättning är inte heller någon vidare bra idé eftersom det innebär att en ganska rejäl dos skattepengar flyttas över till personer med goda inkomster. Det är helt enkelt inget smart sätt att handskas med statskassan.” Skriver Johan Ingerö i en kommentar till Johannas inlägg, men då gör ju han likt resten av samhället han sätter en prislapp på jämlikhet, jag beundrar Johans och hans ideologiska kompas på många vis men i detta fall verkar det som att han hellre ser att det inte förändras alls då jag har väldigt svårt att tro att han skulle förespråka någon form av lagstiftning som reglerar hur familjer ska leva sina liv?

Någonstans har vi accepterat att oavsett om vi är socialister liberaler eller konservativa är de flesta av oss för att föräldrar som skaffar barn ska få någon form av stöd av samhället inte för att vi i så stor grad är goda medmänniskor utan därför att samhällsekonomin som den ser ut idag troligen kräver det. Utan dessa stöd kommer befolkningskurvorna rätt snart att börja peka väldigt kraftigt nedåt. Dessa stöd är alltså ett sätt för staten att bevara sig själv. Precis som vissa andra skydd bevarar vår tro på statens nödvändighet, att hävda att den finns där för att skydda oss men sedan bara skydda oss från våld kommer bara att hålla så länge det bara är en mycket liten minoritet som är i behov av annat skydd. Så är det redan idag staten finns där för att skydda oss men vissa faller igenom det finns de som sover på gatan utan mat men de är så få att de inte rubbar vår tro på det offentliga skyddet.

Men nog om detta och åter till saken, den debatt jag ville få igång och den frågan som Johanna som den skickliga politiker hon är i rätt stor utsträckning är lyckades undvika var om det är så att vi är beredda att betala för denna jämställdhet eller om vi på ett mer socialistiskt vis bara ska nöja oss med att lagstifta innan vi utrett de andra sätten. Är det inte så att liberalfeminister borde förespråka andra sätt förs, exempelvis räkna ut vad det under hela perioden skulle kosta att ge ett 100 % skydd och ersättning för att skaffa barn? Eller är det så att man bara säger att feminism och jämlikhet är okej till en viss nivå överordnat ett jämlikt samhälle är exempelvis statskassan, människors och familjers egna val och liknande. Frågan är då om feminismen har ett utrymme, ja det handlar om att se strukturer men vad spelar det för roll om vi ser dessa strukturer men inte är beredd att göra nått åt dem?

”Det borde egentligen kunna lösas helt utan lagstiftning, genom att facken och arbetsgivarna tog lite ansvar och avtalade om det. Med tanke på att föräldraledigheten sägs vara en av de största kvinnofällorna på arbetsmarknaden, borde det faktiskt vara någonting som både fack och arbetsgivare skulle vara intresserade av. Det skulle också förutsätta att staten hade godkänt att ersättningen kan bli lägre efter halva tiden...” Skriver Johanna.

Men vad har vi som samhälle för ansvar/skyldighet? Har vi någon alls? Om vi inte vill lagstifta vad kan vi då ge dem för incitament att faktiskt förändra något, det är ju rätt uppenbart att det inte finns nått naturligt sådant incitament. Inte ett som går fort nog i alla fall.

Att inte undersöka möjligheten att se om det genom att ge andra incitament till fack och arbetsgivare se till att det blev mer okej för även pappor att stanna hemma och för mammor at komma tillbaka fort, för det ju inte bara så att det finns ett utbrett missnöje främst hos arbetsgivare att pappor är hemma det finns också ett utbrett missnöje bland andra kvinnor över att mammor kommer tillbaka för fort? ”Jaha varför tar inte du hand om dina barn då?” mm.

Vi kan alla bidra till ett individuellt och jämlikt samhälle, jämlikhet handlar ju just om att vi inte ska se varandra som män, kvinnor, vita, svarta, gay, straight mm. Utan att vi ska se varandra som individer. Att vi alla oavsett vad vi kallar oss, jag kallar mig nämligen inte feminist, måste hjälpas åt att visa på att alla inte har samma syn och att vad människor gör i sina hem är det upp till dem men i det gemensamma samhället är det en syn av riktig jämlikhet som råder inte bara den som finns på pappret. Vi kan skriva miljoner med jämställdhetsplaner men det kommer aldrig att fungera om vi inte lever som vi lär, och framföralltmåste vi välja väg antingen lagstifta eller ge incitament…

Hur kommer vårt samhälle att se ut om två tre hundra år, kommer det att vara ett samhälle där alla som vill har arbete för att de är kompetenta, där mammor och pappor delar vårdnaden om sina barn från början, där ingen blir dömt för kön, färg eller läggning. Eller kommer det helt enkelt att se ut precis som idag? Jag tror att Sverige på många vis behöver en ideologisk revolution vi behöver gå vidare och testa nya idéer, vi har fastnat i ett hjulspår som vi inte tar oss ur…

Peace love statsfinansiellkontroll

Statens ekonomi och personlig feedback

Som samhällsengagerad är det svårt en dag som denna att inte kommentera vårbudgeten, Anders Borg hävdar att det hålls hårt i pengarna trotts en hel del massiva skattesänkningar. Jag har inget emot sänkningarna i sig men tycker kanske att man borde ta det lite lugnare och inte försöka genomföra allt man lovat första året.

Intressant är dock att man väljer att satsa 500 miljoner över en 4 års period på att förbättra klimatet i östersjön. En miljöinsatts som trotts att den inte är allt för stor ändå r mer än som någonsin gjorts för att förbättra miljön i östersjön.

Pär Nuder kunde dock genast konstatera att en budgeten var "oansvarig, orättvis och omodern". Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det klart att miljön är omodern och att satsningarna på jobben är oansvarigt, eftersom de själva inte gjort något på dessa områden under de senaste 12 åren måste ju någon annans satsaning vara fel. Hur trist detta ämne än är verkar det vara det mest spännande som hänt i vårt land idag, trodde inte nyhetstorkan infan sig förens i mitten av sommaren?

Hoppas innerligt att sommaren ska komma snart, det är vår och sol helt klart men nu kommer molnen och kylan igen… Vill ha värme och sol på heltid inte på deltid. Har gjort klart mina sökningar nu inför höstens eventuella pluggande. Det blir förhoppningsvis Borås om det blir nått alls. Har sökt 8 program där det är väl illa om man inte kommer in på nått av dem? Hoppas att det är en trevlig stad, det vore spännande att ta sig en tripp ned för att undersöka staden, ska se om jag har några vänner som bor i närheten man kan bo hos.

Jag har alltid gillat att arbeta med människor och varje gång jag gjort ett försök att ta mig frn det har jag misslyckats, har under våren sökt en massa kontorsjobb utan mänsklig kontakt men inte fått nått men idag ska jag på en intervju för en tjänst, visserligen bara fram till sommaren som assistent till en kille som är 9 år som behöver hjälp i skolan. Jag vet inte men det är nått speciellt med att hjälpa andra att utvecklas. Att se andra människor nå sina mål inspirerar mig mer än väldigt mycket annat.

Ne nu ska jag surfa runt i bloggosfären och se om jag hittar nått mer spännande att skriva om, om så är fallet kanske det kommer ett inlägg till för dagen. Kanske ska sätta mig och meckla med min blogg göra den lite mer personlig och spännande? Någon som har bra förslag på saker jag borde ha med eller saker jag borde skippa maila mig maila mig på christopher@liberal.se och berätta vad du vill se på denna sida eller om du har förslag på saker jag borde skriva om. Feedback är det bästa som finns!

Peace love och feedback

liberalism, feminism eller bara socialism?

Hej bloggen, hej alla läsare!

Nu är jag tillbaka i stora staden och jag har landat. Det var faktiskt ganska avslappnande att befinna si i Bollnäs ett tag. Kramades med mamma och träffade en massa gamla klasskompisar. Dansade fötterna av mig där på påskafton och påskdagen blev riktigt tung. De var dock tråkigt att min ledighet lyckades timas precis med det fåliga vädret, men sånt får man väl leva med ibland.

Jag har varit på politisk kurs, för er som följer min blogg vet ni att jag lämnade det parti jag tillhört de senaste sju åren för ett par veckor sedan och nu har jag varit på studiebesök hos ett annat. Som jag antog så kan jag inte hålla mig borta från att tycka tänka och föra en diskussion om hur vi ska forma morgondagen.

Under denna kurs måste jag erkänna att det var hysteriskt skoj, väldigt givande själsligt. Dessutom kom jag in i en feministisk diskussion som blev intressant. Vi började med att diskutera detta med delad föräldraledighet. Personen som började och var för gick igenom de grundläggande argumenten så som barnens rätt till båda föräldrarna och att vi aldrig kommer bli jämställda om vi inte gör det på laglig väg. Jag å min sida kom med de klassiska motargumenten som att det är inte frihet om man inte får bestämma själv och att det inte är statens uppgift att lagstifta fram nått som måste komma naturligt för att hålla. Men sen kom det till den intressanta delen, är det så att staten har försökt på alla andra vis eller inte? Ett vanligt argument som används till att pappor inte stannar hemma är att det har med ekonomin att göra, de tjänar mer därför förlorar familjen väldigt mycket på att pappan stannar hemma i stället för mamman. Men om man då ger 100% ersättning för alla som stannar hemma med sina barn? Då tar man ju utan att lagstifta delning bort ett av de argumenten som gör att pappor inte stannar hemma, kommer det i så fall att leda till att fler gör det eller är det så att mammorna inte vill ha papporna hemma? Det var en annan diskussion som fördes, av kvinnorna i församlingen faktiskt, att mammor trivs så bra med att vara hemma och vara mammalediga att de då mer eller mindre inte vill se pappan hemma. Jag vet inte om jag tror på det, eller snarare är det så att jag inte vill tro att dte är sant, men kanske.

Då kom genast motargumentet det blir för dyrt! Okej men då sätter vi ju helt plötsligt en prislapp på jämställdhet, det är okej om det kostar så mycket som det gör om man får 80% i ersättning men det är inte okej att ett jämställt samhälle kostar det som 100 % i ersättning skulle gå på?

Är det alltså så att jämställdhet är okej för politiker, feminister och debattörer om det inte kostar för mycket då är det enklare att göra det med tvång. Finns det då nånting som kan kallas för en liberal feminism eller är all feminism socialistisk och byggs genom kvotering och delning? Om man ska dra det till sin spetts så blir det ju så att all feminism är socialistisk om det enda sätt som man kan göra det på är den tvångsmässiga vägen då de andra anses för dyrt. Eller är det så att socialistiska feminister inte tycker att det får kosta men liberala feminister tycker det är okej att det kostar mer?

Vad kan staten göra utan att reglera eller kvotera, staten kan ge incitament, om det nu är viktigt att pappor är hemma kanske 100 procentig ersättning och andra incitament riktade mot företagen att släppa papporna lättare, även om jag tycker att det är sjukt att det ska behövas så är det så det ser ut många pappor stannar inte hemma för att det inte accepteras av arbetsgivaren. Måste man inte ur en liberalfeministisk syn prova dessa vägar först innan man tar till tvångsmedel som kvotering och delning?

Jag hoppas att min vän Johanna Nylander som bloggar på ämnena Frihet Fildelning och Feminism kanske kan ge mig svar på detta, så jag bollar över frågan till henne!

Peace love och liberalism

Påsklov och fjärillar i magen

Dagens inlägg blir rätt privat så alla ni som letar efter politisk åsikter och liknande får läsa längre ned på andra inlägg eller vänta på nästa.

Jag hr inte skrivit på ett tag, livet på 23 kvadrat rullar på i en numera ganska alldaglig takt. Det är rätt skrämmande vad man kan vänja sig vid om man måste. Numera kommer vi bättre överens med varandra än vi gjorde när vi delade på 100 kvm. Ska jag vara ärlig tror jag helt enkelt att det beror på att man blir mer öppen och lyhörd för varandra när man inte bara kan leva sitt liv rakt upp och ned. Lite som ett förhållande, ja fast i vårt fall helt utan den där delen när man kryper ned i sängs tillsammans.

Det har hänt en hel del den senaste veckan jag har blivit erbjuden en lägenhet i Borås, jag har bestämt mig för att börja plugga till hösten i just Borås. Jag hade från början fått intrycket att Borås var just en liten håla som saknade de mesta men när jag sedan googlade insåg jag att de bor över 100 000 personer där. Spännande jag trivdes bra i Gävle och tror jag kommer att trivas bra i Borås också.

Som jag skrev innan jag har börjat prata med en otroligt charmig kille i Borås, han är inte bara söt och smart han har också fått mig att inse hur mycket det är här i livet vi tar för givet när vi väl har nått dit. Vi har snackat i någon vecka nu och jag har fått nått enormt med fjärilar i mage, både skrämmande och skönt. Samtidigt som jag tar min sexuallitet och läggning som någonting ”normalt” och inget jag idag döljer som jag kanske gjorde i början så finns det så många andra som inte vet vad de vill som inte kan komma ut. Frågan är om en ”normalt” lagd person någonsin har mött kommentaren från någon han eller hon visat intresse mot ”jag vet inte om jag är redo” inte redo som i att ha sex utan redo som i att jag vet inte om jag kan vara jag ännu.

Som homosexuell måste man lära sig att vänta att ha tålamod. Vissa människor vill så otroligt gärna också vara kära men är inte redo. Precis som jag känner i magen att vissa just denna kille som ger mig fjärilar är värda att vänta på bara han själva orkar ta tag i sin process så känner jag i hjärtat att jag verkligen hoppas att det snart blir så accepterat att vara HBT att unga människor inte behöver ha sådan ångest över sitt eget identitetsskapande.

Nu över till något annat, är det inte underbart med vår, har jobbat ett par dagar på en skola i innerstan som fritidsledare i deras uppehållsrum och kan verkligen inte klaga. Sitta på skolgården, spela gitarr, sjunga och spela basket allt meddans vårsolen ger färg på kroppen. Tror aldrig jag har haft ett så givande och samtidigt rogivande jobb i hela mitt liv.

Nu är det dags för påsk också, ska åka hem till Bollnäs ett par dagar så jag kommer typ inte att kunna hålla kontakt med någon. Det är nackdelen med att ha föräldrar som bor på landet. Ska plugga, träffa gamla vänner och partaja på stadens enda krog. På onsdag ska vi ut ett gäng från gymnasiet och det kommer att bli hysteriskt skoj. Vem klagar liksom när maten och drinkarna kostar 25 kr styck.

Detta känns i allmänhet som ett ganska lamt inlägg så ska nog sluta skriva nu… alla ni som känner mig ni kan nå mig på min mobil den kommande veckan alla andra får ha en trevlig påsk.

Jag hoppas ha mer spännande att berätta när jag kommer tillbaka om en vecka!

Peace love och påsklov