Om två ja kanske tre hundra år ja då kommer människor att vara lyckliga… Det är en replik ur Tjechov´s tre systrar. Jag spenderade nämligen en kväll här i veckan åt att gå på teaterhögskolans sistaårselevers uppsättning av just tre systrar, lite statsfinansierad kultur är aldrig fel. Meddans vi satt där i den mörka salongen och njöt av en hel del helt underbara rolltolkningar, som exempel bara den underbara fastern i läderkläder och en kommentar och attityd till allt, eller den lilla kommuntjänstemannen som så riktigt påpekar att papper finns för att papper ska skrivas på och ingenting annat, så kunde jag inte låta bli att också reflektera över just denna återkommande replik över framtiden och människors lycka.
Hur skapar vi morgondagens samhälle. Hur många gånger har vi inte hört den trötta politiska klyschan det är ungdomen som bygger morgondagens samhälle. Vart finns de nya idéerna vart finns viljan att testa att våga prova? För er som följer min blogg så vet ni att jag här i veckan också kastade ut en fråga till min vän Johanna Nylander om jämställdhet och om föräldraförsäkring. Det var inte försäkringen i sig jag egentligen var intresserad av utan mer en diskussion om vad ett jämställt eller som jag föredrar att kalla det ett jämlikt samhäll får kosta?
”100 procents ersättning är inte heller någon vidare bra idé eftersom det innebär att en ganska rejäl dos skattepengar flyttas över till personer med goda inkomster. Det är helt enkelt inget smart sätt att handskas med statskassan.” Skriver Johan Ingerö i en kommentar till Johannas inlägg, men då gör ju han likt resten av samhället han sätter en prislapp på jämlikhet, jag beundrar Johans och hans ideologiska kompas på många vis men i detta fall verkar det som att han hellre ser att det inte förändras alls då jag har väldigt svårt att tro att han skulle förespråka någon form av lagstiftning som reglerar hur familjer ska leva sina liv?
Någonstans har vi accepterat att oavsett om vi är socialister liberaler eller konservativa är de flesta av oss för att föräldrar som skaffar barn ska få någon form av stöd av samhället inte för att vi i så stor grad är goda medmänniskor utan därför att samhällsekonomin som den ser ut idag troligen kräver det. Utan dessa stöd kommer befolkningskurvorna rätt snart att börja peka väldigt kraftigt nedåt. Dessa stöd är alltså ett sätt för staten att bevara sig själv. Precis som vissa andra skydd bevarar vår tro på statens nödvändighet, att hävda att den finns där för att skydda oss men sedan bara skydda oss från våld kommer bara att hålla så länge det bara är en mycket liten minoritet som är i behov av annat skydd. Så är det redan idag staten finns där för att skydda oss men vissa faller igenom det finns de som sover på gatan utan mat men de är så få att de inte rubbar vår tro på det offentliga skyddet.
Men nog om detta och åter till saken, den debatt jag ville få igång och den frågan som Johanna som den skickliga politiker hon är i rätt stor utsträckning är lyckades undvika var om det är så att vi är beredda att betala för denna jämställdhet eller om vi på ett mer socialistiskt vis bara ska nöja oss med att lagstifta innan vi utrett de andra sätten. Är det inte så att liberalfeminister borde förespråka andra sätt förs, exempelvis räkna ut vad det under hela perioden skulle kosta att ge ett 100 % skydd och ersättning för att skaffa barn? Eller är det så att man bara säger att feminism och jämlikhet är okej till en viss nivå överordnat ett jämlikt samhälle är exempelvis statskassan, människors och familjers egna val och liknande. Frågan är då om feminismen har ett utrymme, ja det handlar om att se strukturer men vad spelar det för roll om vi ser dessa strukturer men inte är beredd att göra nått åt dem?
”Det borde egentligen kunna lösas helt utan lagstiftning, genom att facken och arbetsgivarna tog lite ansvar och avtalade om det. Med tanke på att föräldraledigheten sägs vara en av de största kvinnofällorna på arbetsmarknaden, borde det faktiskt vara någonting som både fack och arbetsgivare skulle vara intresserade av. Det skulle också förutsätta att staten hade godkänt att ersättningen kan bli lägre efter halva tiden...” Skriver Johanna.
Men vad har vi som samhälle för ansvar/skyldighet? Har vi någon alls? Om vi inte vill lagstifta vad kan vi då ge dem för incitament att faktiskt förändra något, det är ju rätt uppenbart att det inte finns nått naturligt sådant incitament. Inte ett som går fort nog i alla fall.
Att inte undersöka möjligheten att se om det genom att ge andra incitament till fack och arbetsgivare se till att det blev mer okej för även pappor att stanna hemma och för mammor at komma tillbaka fort, för det ju inte bara så att det finns ett utbrett missnöje främst hos arbetsgivare att pappor är hemma det finns också ett utbrett missnöje bland andra kvinnor över att mammor kommer tillbaka för fort? ”Jaha varför tar inte du hand om dina barn då?” mm.
Vi kan alla bidra till ett individuellt och jämlikt samhälle, jämlikhet handlar ju just om att vi inte ska se varandra som män, kvinnor, vita, svarta, gay, straight mm. Utan att vi ska se varandra som individer. Att vi alla oavsett vad vi kallar oss, jag kallar mig nämligen inte feminist, måste hjälpas åt att visa på att alla inte har samma syn och att vad människor gör i sina hem är det upp till dem men i det gemensamma samhället är det en syn av riktig jämlikhet som råder inte bara den som finns på pappret. Vi kan skriva miljoner med jämställdhetsplaner men det kommer aldrig att fungera om vi inte lever som vi lär, och framföralltmåste vi välja väg antingen lagstifta eller ge incitament…
Hur kommer vårt samhälle att se ut om två tre hundra år, kommer det att vara ett samhälle där alla som vill har arbete för att de är kompetenta, där mammor och pappor delar vårdnaden om sina barn från början, där ingen blir dömt för kön, färg eller läggning. Eller kommer det helt enkelt att se ut precis som idag? Jag tror att Sverige på många vis behöver en ideologisk revolution vi behöver gå vidare och testa nya idéer, vi har fastnat i ett hjulspår som vi inte tar oss ur…
Peace love statsfinansiellkontroll
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar